Julkalendern 2014 - avsnitt 6!

-        Sven, säger Mia.

Sven hör ingenting och dricker ur sin chokladmugg som nu även är utspädd med saffranssockerkaka.

-        Sven, säger Mia igen och går och sätter sig framför honom.

-        Sven! Sven! fortsätter Lina och gestikulerar med händerna i en rörelse i form av att han ska ta av sig hörlurarna.

Då ser Sven och lyfter den högra delen av luren från örat.

-        Hej Sven, säger Mia ytterligare en gång.

-        Hej, säger Sven.

-        Skulle du kunna stänga av musiken och ta av dig hörlurarna? frågar Lukas. Vi skulle vilja be dig om en sak.

Sven stänger snällt av musiken och lägger hörlurarna på bordet.

-        Jag vet inte om du har sett vad vårat kommunalråd har gjort, börjar Lina.

Det har givetvis Sven sett och hört. Han följer och har koll på det mesta i nyhetsväg.

-        Menar du granen, så ja, svarar Sven.

-        Ja precis, säger Lina. Jag hoppas du är emot den och allt det andra han tänkt sig. Vi försöker stoppa det och gör en namninsamling. Nu hoppas vi att du också vill skriva på den.

-        Jo, kan jag väl, säger Sven och skriver på. Dig har jag förresten läst om i tidningen fortsätter han och tittar på Lina. Du är konståkningstjejen va? Du är jätteduktig.

-        Ja, det är jag. Tack så mycket svarar Lina och ler lite generat. Och tack så mycket att du skrev på.

Det sista hörde inte Sven-Sven utan hade redan satt på sig hörlurarna med hög musik. Lina, Mia och Lukas gick från bordet med musik till Heavens on fire med Kiss från Sven-Svens hörlurar. Något som hördes i nästan hela caféet. När de kommit till utgången får de en stor applåd av alla. Alla utom Sven-Sven förstås.

Barnen tackar och tar emot den enorma hyllningen, samtidigt som de öppnar dörren.

-        Tack för bullarna! ropar Lukas och Mia och Lina fyller i.

-        Kära nån rara ni, säger Aina. Det var så lite så. Var så goda.

-        Det är vi som ska tacka, säger Hillevi. Fler borde ha samma drivkraft som ni.

Stolta efter hyllningen gick de nu mot biblioteket för att se vilken respons de kan få där. Än så länge hade det gått som en dans på rosor, eller som Lina brukar säga. En lyckad dubbelaxel på isen. Men samtidigt visste de att det var mycket kvar att göra och många kvar att fråga. De var fortfarande lika oroliga för Gubben Bergström, och om de ens skulle våga fråga honom. Att det skulle vara det sista de skulle göra i så fall var de överens om. Nu ville de bara fortsätta på den våg av lycka de gled på.