Milla tittar sig omkring, men kan inte se någonting. Hon tänder sänglampan, men det hjälper ingenting. Hon går upp från sängen för att se om mamma och pappa sover. I deras sovrum är det lika tyst som i Millas rum. Det finns inget tecken på att de skulle ha varit uppe. Pappa Lars snarkar på som vanligt. Milla går tillbaka igen, lägger sig på sängen och släcker lampan. Rösten återkommer inte under resten av natten, trots att Milla låg vaken hela natten.
Nu är Milla ganska säker på vems röst det var. Det kunde nämligen bara vara en person. Det här måste Amanda få veta. Så fort de träffas så säger Milla.
- Jag kunde inte sova i natt och då hände det något.
- Psst! Sov nu, du behöver det, säger Amanda.
Milla rycker till.
- Sa du precis vad jag tror att du sa? frågar hon.
- Ja om du hörde. Psst! Sov nu, du behöver det, svarar Amanda.
- Exakt vad jag hörde!
- Vad bra, då hörde du rätt.
- Ja, men Amanda, är det inte lite kusligt. Vilken tid hörde du rösten? frågar Milla.
- Vet inte, runt halv fyra tror jag, säger Amanda.
- Och jag hörde det klockan fyra, säger Milla.
- Han är snabb den lille Bisse, säger Amanda.
- Ja, men du vet ju.
- Det finns ingenting som en tomte inte kan, säger de samtidigt.
Milla och Amanda tänker hela dagen på nattens händelse, och varför han inte vill visa sig. När Annika kom senare på dagen så var hon nyfiken på om det hade hänt något nytt. Hon får veta om alla händelser som hon har missat, och det enda hon får fram är.
- Shit, är det sant!
- Ja, det är det, säger Milla och visar sången för Annika.
- Den är ju jättebra, säger Annika, men är det säkert att han talade med er i natt och att han själv inte var där.
- Japp, det är det, säger Amanda. Ja vi tror att det är han, för vem annars skulle det vara.
- Ja det är klart, säger Annika lika nyfiken som förstummad. Men det är kul att du fått något honom Milla. Ett litet svar som du ville ha i alla fall.
- Ja precis, jag är mycket gladare nu än jag var sist när du följde med mig hem, säger Milla.
- Jag kan se det, och det är så roligt, säger Annika och kramar om Milla.
Nu sitter de alla i Amandas rum och är så spända på vad som kommer att hända här näst. Ingen av dem säger någonting. Det enda som hörs är vinden utanför fönstret. Då och då kikar de ut för att se på trädtopparna för att vara säkra på om det vinden.
- Jag är nästan helt säker på att det kommer att hända något mer, säger Amanda efter ett tag.
- Ja jag med, svarar Milla. Men vad?
Annika som precis varit vid fönstret och tittat ut, går fram till Milla och Amanda, sätter sig bredvid dem i sängen och säger.
- Precis, och när?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar