Del 12 !!

-        Tack ska du ha Annika för att du följde Milla hem, säger Ida

-        Ja det var så lite så, det är bara roligt att vara med dom, svarar Annika.

Annika och Ida säger hej då till varandra och sen går Annika hem igen. Nu var det så mörkt att även Annika kunde känna sig lite rädd. Hon gick med snabba steg hem och sprang till och med de sista metrarna.

Milla låg fortfarande på sin säng. Hon låg på mage och huvudet nerborrat i kudden. Armarna var omslutna runt kudden. Hon grät inte längre, men var fortfarande besviken inombords. Hon kände ändå på sig att det kommer att ordna sig oavsett om hon skulle få ett svar på brevet eller inte.  När mamma kommer in, denna gång med en lätt knackning först så försöker hon ändå hålla minen uppe. Brevet är ju trots allt borta, och det måste betyda att någon har tagit hand om det. Det är bara hoppas att det är Bisse, tänker Milla.

-        Hej gumman, säger mamma. Hur är det? Varför är du ledsen?

-        Det är ok mamma. Jag är inte ledsen, mest lite besviken. Och nej, du får inte veta varför, säger hon redan innan mamma hunnit fråga.

-        Ha ha! skrattar mamma. Ok, men du vet att du alltid kan komma och prata om du vill.

-        He! Ja då, skrattar Milla till som nu kommit på lite bättre humör, även om hon inte kunde släppa det.

-        Du ska få vara i fred, säger mamma. Jag ropar när maten är klar, eller så hör du när pappa kommer hem.

Mamma Ida stänger dörren och går till köket igen där Julius ligger på en filt och pratar så gott han kan på sitt eget språk, samtidigt som han vrider på sig fram och tillbaka. Han har även börjat kunna ta sig fram på ett krypande sätt.

-        Mamma får Julius vara hos mig i mitt rum en stund, ropar Milla.

-        Javisst självklart, svarar mamma och bär in Julius till Millas rum. Vill du ha honom bredvid dig i sängen?

-        Ja, lägg honom här.

Det gör mamma och går återigen till köket och fortsätter med matförberedelserna. Milla ligger kvar på sängen, nu med Julius bredvid sig. Julius ligger och skrattar när Milla leker med honom och kittlar honom på magen. Allt detta får Milla på ännu bättre humör, men bestämmer sig ändå för att göra en sista sak innan hon kan lämna besvikelsen bakom sig. Hon lägger sig på rygg precis som Julius som fortfarande skrattar. Han sprattlar med ben och armar samtidigt som han ler. Milla sluter ögonen, knäpper händerna och pratar nu tyst liksom en bön. Inte för sig själv eftersom Julius ändå kan höra, även om han inte förstår.

”Käre Bisse.

Jag vet inte om det är du som har tagit brevet. Något som jag hoppas på i alla fall. Jag ligger nu med Julius bredvid mig. Julius är min lillebror, något som du redan vet. Det är alltså honom, hans födelsedag och julafton jag undrar över. Jag skulle bli jätteglad om du kunde ge mig ett svar. Jag skulle helst av allt vilja träffa dig, men jag förstår om du är hos några andra barn. Jag tror även mamma och pappa är lite osäkra på hur det ska bli. Jag vet inte heller om du är rätt person att fråga. Men du är den enda jag kom att tänka på eftersom du sagt att. Det finns ingenting som en tomte inte kan”.

Med det avslutar hon bönen, öppnar ögonen och tittar på Julius igen.