När Amanda ser anslagstavlan så blir hon mest glad, men hon kan även förstå Millas frusna blick och stumhet. Med stor text är det skrivet på tavlan. Något som inte kan vara annat än Bisses text. Det finns ingen annan som vet om deras hemlighet.
- Det var ju det jag sa! vrålar Amanda.
- Ja! Är det enda Milla får fram och läser texten tyst för sig själv en gång till.
- Kom igen Milla! säger Amanda. Du måste väl vara glad nu.
Hon kramar om Milla och äntligen börjar det lossna lite för Milla. De står länge och kramar om varandra och glädjen består nu av skrik och dans. Det enda som de tycker fattas är att Bisse skulle dyka upp och dela glädjen med dem. De enda steg de hör är Evas som nu närmar sig källaren efter att ha hört deras vrål.
- Vad gör ni där nere tjejer? frågar hon och öppnar dörren.
- Inget! svarar Amanda.
- Ska jag tro på det som ni lever om? undrar Eva fundersamt.
- Ja då! Vi är bara så lyckliga för en sak vi har sett, säger Milla.
- Det är bra att ni är, men så plötsligt, säger Eva. Det var så tyst först och sen detta. Jag trodde det hade hänt er något.
- Det kan man säga att det har också, säger Amanda och hör fotseg på väg ner.
De förstår att Eva är på väg och att de måste göra något för att hon inte ska få syn på anslagstavlan. Milla tänker snabbt och tar ner det stora pappret där texten står, och Amanda går och stoppar mamma innan hon hunnit helt ner. Milla gömde pappret under tiden bakom kartongen med julpynt.
- Hej mamma, säger Amanda när de möts i trappan.
- Hej Amanda, vad är det ni har på gång?
- Det är en sak bara, och vi var precis på väg upp, säger Amanda.
- Så lät det inte precis, säger Eva. Snarare som ni höll på att riva hela källaren.
- Haha, ok, skrattar Amanda. Förlåt mamma.
- Det gör inget gumman. Det är bra att ni har så roligt, men nu kan ni väl komma upp.
- Ja vi kommer, säger Amanda.
Eva går upp igen och Amanda återvänder ner de återstående trappstegen för att se vad Milla gjorde.
- Puh! Det var nära ögat, säger Milla och tar fram pappret och rullar ihop det.
- Ja verkligen, säger Amanda, men det gjorde vi bra. Hemligheten är fortfarande en hemlighet.
- Japp! säger Milla.
Det går snabbt upp och in på Amandas rum igen. Milla rullar upp det stora pappret och lägger ut det på golvet. De står och tittar på det igen, precis som de gjorde nere i källaren. Bisse har överraskat dem än en gång.
- Vilket underligt sätt att svara på, säger Amanda.
- Ja, men ett roligt sätt, säger Milla. Man blir lika förvånad varje gång.
- Mm, och det märktes verkligen på dig, skrattar Amanda.
- Ha ha! Ja jag vet inte riktigt vad som hände med mig, skrattar Milla.
- Men vad gör vi med det här, säger Amanda och syftar på pappret.
- Vi får lära oss utantill och sen gömma undan det så länge, säger Milla. Jag kommer inte att tala om det för mamma och pappa än. Jag väntar några dagar.
- Men du får ju inte avslöja hur du fick idén.
- Nej, självklart inte. Jag får komma på något bra sätt jag kan tala om det. Jag skriver av det på ett mindre papper, så gömmer vi det stora.
Milla skriver ner texten på det mindre pappret samtidigt som de försöker lära sig den utantill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar