Mamma, Olof Palme är skjuten!

Det var så jag ropade den morgonen.
Men vi tar det från början.

Den 28 februari 1986. Jag var 12 år, eller skulle fylla några månader senare. Jag vaknade med tuppen (vilket är konstigt, eftersom vi inte hade någon tupp på den tiden. Inte nu heller för den delen) på lördagmorgonen. Jag skulle som vanligt se Godmorgon Sverige, något som jag alltid gjorde som så många andra. Denna morgon möttes jag av polisbilar och stort pådrag. Godmorgon Sverige var inställt. Statsminister Olof Palme hade blivit skjuten. Jag springer genast till mamma och pappas sovrum, där dom fortfarande ligger. De sover dock inte.

- Mamma, Olof Palme är skjuten! ropar jag.

Jag minns dock inte vad mamma svarade, men jag är rätt säker på att hon klev upp, och där satt vi framför tv:n en stund.

Jag minns att jag blev skakad, även om jag inte var så politisk insatt då (vilket jag inte är nu heller, inte speciellt mycket i alla fall). Jag minns den dagen så väl, i alla fall den morgonen.

Det jag egentligen ville komma fram till är att jag såg Palmedokumentären idag.

En bra och välgjord dokumentär. Här fick man verkligen veta allt bra och dåligt han gjorde. Hur han var som människa, som politiker. Älskad och hatad. Det var nästan lite kusligt att se hur hatad han var under en tid. Men även hur roligt Erlander och Palme hade tillsammans. Den var blandad med allvar och humor.