En kylig vinterkväll i Umeå någon gång 96-97. Som jag sa tidigare så cyklar man året om där. Jag gjorde det i alla fall. Nu var det kväll. Hade varit hos en polare, för att ta cykelturen hem till Ersboda där jag bodde som inneboende under en tid. Jag hade kommit ungefär halvvägs då det händer. Det är rätt mycket snö och gömda isfläckar. Jag har ändå ganska hög fart, även om jag tar det lite lugnt med tanke på vad som skulle kunna hända.
Rätt som det var glider framhjulet undan på just en gömd isfläck. Om bakhjulet får sladd, så går det ju att parera med framhjulet och bakhjulet får slira lite fram och tillbaka. Men att parerar framhjulet är en omöjlighet. Jag känner hur jag är på väg till marken, trots att det går väldigt snabbt så hinner jag tänka att jag kommer att slå ihjäl mig. Jag ligger ner som motorcyklisterena brukar göra när dom tar en kurva.
Hundradelssekunden efter så trampar jag på som vanligt igen, utan att ha slagit ihjäl mig. Ja inte ens nuddat marken, och jag som bara var några centimeter ifrån den. Jag kan pusta ut och fortsätta i lugn och ro, och tankarna på resten av vägen hem handlade om änglar.
Änglar visst finns dom!
När jag sen tillslut låg i sängen, så var det trots allt något som slog mig.
Jag är en fruktansvärt bra cyklist!
Även om jag aldrig någonsin kan komma på hur det gick till och hur jag gjorde. Den gåtan kommer att bli lika olöst som Palmemordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar