Nu tar vi tusenordsbilden. Ni minns den va? Och vad jag skulle göra? Jag ska alltså skriva tusen ord om en bild som egentligen inte finns (eller hur man nu ser det, den finns ju men ändå inte).
Då sätter jag igång. Jag slänger upp bilden igen och under den så kommer "berättelsen".
Jag stod länge och funderade vid vägskälet. Skulle jag välja att gå till höger eller vänster. Någonstans skulle den finnas. Jag visste inte bara exakt var. Det enda jag var säker på är att jag var på rätt väg, för jag hade sett den dagen innan. Frågan var bara om den hade förflyttat sig. När jag senast såg den tog jag vänster. Efter någon minuts eftertanke valde jag vänster igen och började gå. Jag vet inte hur högt eller lågt oddset på att jag skulle få se den igen var. Men jag hade redan när jag såg den första gången bestämt att jag skulle gå dit och försöka få en skymt av den igen. Kanske var den kvar, kanske inte. När jag gått ca två kilometer på den väg jag valde vid vägskälet tyckte jag mig skymta något i den lilla vattensamlingen till höger om vägen. Min första tanke var att jag såg i syne bara för att jag ville se den igen. Jag stannade till, tog sedan några försiktiga steg framåt mot vattensamlingen. Visst rörde det sig och efter ytterligare några steg framåt så var det uppenbart. Huvudet sticker upp ur vattnet. Det var inte bara gröna grässtrån. Jag tar upp kameran som jag har med mig denna dag. Nu ska jag äntligen fånga den på bild. Jag vet inte om något sett något liknande. Snart skulle hela världen kunna se den. Allt efter att jag skickat till tidningar och spridit den på nätet. Jag skulle använda mig av alla medier som går för att sprida detta. Jag för mig redo, ställer in kameran, kryper ner lite för att få en så bra bild som möjligt och väntar på det rätta tillfället innan jag knäpper av. Så tyst som möjligt ligger jag nu nästan ner. Jag ville inte skrämma den, och visste att minsta lilla rörelse skulle få den att springa iväg. Jag tar några bilder, när den perfekta bilden plötsligt dyker upp efter några minuter då den äntligen tittar upp från vattnet igen, och mot mig rakt in i kameran. Jag trycker av, inte bara en gång. Flera gånger för att vara säker. Någon bild ska väl bli bra i alla fall. Den kanonbild på något som ingen skådat tidigare. Jag går nöjd hem och tänker på det jag fångat på bild och på den stund jag funderat på vilken väg jag skulle ta vid vägskälet.
När jag så är hemma plockar jag upp kameran för att lägga över bilderna till datorn. Allt fungerar perfekt tills jag klickar på mappen med bilderna. Jag hade ju sett dom tidigare när jag tittat direkt i kameran. Nu var dom spårlöst borta. Allt jag får upp är No image available. Vad skulle det betyda? Vad är det som hänt? Hur kunde bilderna bara försvinna? Jag hade inte tryckt på någon radera knapp vad jag vet. Det vore ytterst osannolikt, och inte kunde dom ha kommit åt något olämpligt av sig själv i kameraväskan på vägen hem. Hur skulle det kunna gå till. Frågorna som bubblar i mig är många, och inte kommer jag på något svar. Bilderna var ju där för bara en stund sen. Det är jag helt säker på. Så fel kan jag inte ha haft, även om jag var lite uppspelt efter att ha lyckats fånga de så perfekta bilderna på den. Jag hade kollat flera gånger i kameran.
Jag gör om proceduren. Kopplar ut allt ur datorn för att sedan sätta tillbaka det, men det blev samma resultat. Jag testar allt som går att göra, allt från sladdar till att sätta in minneskortet direkt i datorn. Samma meddelande kommer upp No image available. Det var borta, alla bilder var borta. De finns inte ens när jag kollar direkt i kameran längre. Från att ha varit så nöjd och glad när jag vandrade hem hade nu plötsligt förvandlats till en enda stor besvikelse. Inget kunde jag göra, eller? Jag beslutar mig ändå för att göra det som finns. En enda sak. Nämligen gå den relativt långa vägen tillbaka och försöka ta nya bilder, men att do skulle bli lika bra trodde jag inte på. Jag hade ju varit så nöjd och glad med ett stort leende på läpparna.
Nu går jag besviken samma väg igen. Den här gången står jag inte och funderar vid vägskälet, utan tar vänster på en gång. Besvikelsen var inte slut här. Nu var den inte kvar vid vattensamlingen. Jag går ett antal kilometer till all tför att få se den igen. Tankarna på det tidigare bilderna bubblar fortfarande i mig. Jag vet inte hur många kilometer jag har gått när jag stannar. Det är ingen idé, den har förflyttat sig, eller gömt sig otroligt bra. Vilket inte är så konstigt i sig. Det är väl fullt normalt. Att den skulle vara var kvar på samma ställe igen måste vara en på miljonen om inte miljarden. Det är bara att vända hem. När jag kommer tillbaka till vägskälet så gör jag valet som jag länge stod och fundera på första vändan. Den vända som ledde till att jag fick dom där riktigt bra bilderna och de som det inte var några kvar av. No image available! Dom orden kommer att jag aldrig att glömma känns det som. Nu går jag alltså även gå några kilometer på vägen till höger. Den skulle kunna ha gått på den högra vägen även den. Det trots att det inte är speciellt länge sedan jag var här. Jag spanar åt alla håll precis likadant som jag gjorde med den vänstra vägen. Uppåt, nedåt, höger och vänster. Jag tror jag inte missat en enda liten vattensamling eller den minsta lilla vrå. Det blir många kilometer i onödan, allt som jag får är lite extra motion. Motion som jag får vara nöjd med. Något som också skulle visa sig vara det enda jag fick vara nöjd med. När jag är hemma än en gång lägger jag mig sur och ledsen på soffan. Jag skulle inte kunna berätta det för någon. Ingen skulle tro mig och världen skulle inte få se den gröna piggelkotten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar