Det var inte bättre förr, men det är i alla fall sämre nu!

Två mycket bra dagar har det varit, och det var så otroligt mycket att ta in. Det blev mycket vi ville göra. Så kort kan jag bara säga: Fantastiska föreläsningar. Där den första var i särklass, och kanske en av dom bästa jag har hört. Så bra, roligt och underfundigt. Det var nästan som om man lyssnade på Claes Eriksson från Galenskaparna.

Utöver det ska det sägas att Djurönäset var ett fint ställe mitt i Stockholms skärgård, med fina rum och lokaler. God mat, om än middagen kan diskuteras. Ja nu var det inte så att den var dålig, men upplägget. Det var svårt att bli mätt när man fick gå och plocka mat som var upplagt på tallrikar "stora" som glasunderlägg. Soppa serverades i koppar "stora" som espressomuggar. Det får inte plats mycket har ni säkert räknat ut.
Nog tal om det!

Vad hade en av gårdagens föreläsning med fotbollsmatchen att göra? Det undrar många nu, eller? Ja ni får veta det i alla fall.

Egentligen var det kanske inte en föreläsning om jag ska vara korrekt (för att citera Ingvar Oldsberg), och det ska jag väl. Det var mer en inledning, som bl. a handlade om Sigtuna Kommun. Om att det aldrig är försent, och inte ge upp. Han hänvisade till två saker.

Det första var Mats Sundins blick.

 

I den galna kvartsfinalen mot Finland i ishockey VM-2003. Då Sverige ligger under med 5-1 och alla trodde det var kört. Alla utom Tre Kronor, som vänder och vinner med 6-5. Då kom denna blick som ingen sett hos Mats Sundin (då assisterande lagkapten). Vad var det jag sa? Vi gjorde det.

Det andra var Emil i Lönneberga. Då drängen Alfred gör sig illa i tummen och riskerar blodförgitning. Det är snöstorm ute så det går inte att ta sig till sjukstugan. Alfred ligger för döden, då Emil bestämmer sig för att ta saken i egna händer.

Han tar hästen Lukas och lägger Alfred på en släde och ger sig iväg i snöstormen. Alla möjliga hinder stoppar honom på vägen, men han ger inte upp. Alfred kommer till sjukstugan och klarar sig tack vare Emils envishet om att inte ge upp.

Och vad hände då på kvällen efter detta. Jo en ny liknande händelse uppdagas. Sverige ligger under med 4-0 mot Tyskland i Berlin. Det är en halvtimma kvar att spela, då det magiska händer. Jag har det inte på bild nu, och jag vet inte om många hann uppfatta det. Men Zlatan gör mål, ok ett tröst mål var väl kul tänker supportrarna/tv-publiken. Inte Sverige, och speciellt inte Johan Elmander. Då Zlatan springer med bollen mot mittpunkten kommer Elmander springande bakom, klappar Zlatan på ryggen och med en blick a la Sundin säger han: Kom igen nu! Vi fixar det!

Och det gjorde dom! Den bästa halvtimma av ett svenskt fotbollslag alla kategorier.

Så vad har vi lärt oss av detta?
Jo, vad du än gör, ge aldrig upp! Det är aldrig försent!