Det var en kamp mot de små liven, och dom vann när allt var över. Efter fäktande hela tiden var det bara att inse att jag inte hade någon chans. Jag tycker i och för sig att det var fusk. Dom var ju många fler och då menar jag många fler.
Vi beslutade oss för att ta en promenad efter middagen denna vackra och ljusa kväll. Det var ingenting som skulle få mig att inte göra det. Det första förslaget var en sträcka som jag genast avböjde med att säga.
- Om du vill komma levande hem så råder jag dig att välja en annan väg. Så blev det. Nu var det ändå med nöd och näppe vi kom hem vid liv. Kameran var med och det började lugnt. Men så fort det blev lite instängt med snår och annat i trädväg så kom dom. Det är inte alla som klagat över en blöt försommar. Promenaden kändes genast mycket längre. Skulle vi aldrig komma fram till målet. Vi gick och gick och fäktade och fäktade. Jag insåg att det var en himla tur att jag tog kepsen på mig, annars hade det inte gått lika bra som det tack och lov gjorde.
Vi tog några bilder och sen var det samma väg tillbaka. Något som gick mycket snabbare. Antagligen ökade vi takten även om jag tyckte tempot var detsamma som på vägen dit.
Efter mycket svett och kämpande så sitter vi ute och dricker kvällste och inte en enda mygga syns eller hörs.
Frågan kvarstår dock. Hur ska jag sova i natt? Eller kanske rättare sagt. Kommer jag kunna sova i natt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar