Alice Cooper!

Då har jag alltså varit på ytterligare en konsert. Ja igår. Det var helt klart säsongens bästa och den lär nog bli svårslagen. Jag har sett Alice Cooper två gånger tidigare, men jag måste säga att den här konserten slår dom båda två tillsammans. Jag vet inte om han varit bättre. Åldern visar än en gång sig bara vara en siffra. Visst det är som vanligt han dör, kommer tillbaka, dör och kommer tillbaka. Det är i stort sett samma procedurer. Det är en show, lite som Kiss. Vissa inslag bara måste vara med, blandat med lite nytt. Men det är skräckteater utöver det vanliga. Och det bara matade på. Inget mellansnack, men det behövdes inte. Showen gjorde sitt och inte en onödig paus. 

Sen hade han en ny bekantskap (i alla fall för mig) i bandet. En tjej som var nästan onödigt proffsig. Sologitarristen Nita Strauss. Ett råd är att kolla upp henne. Hon hade sån scennärvaro och naturlighet att det var lika otäckt som Alice Coopers alla påhitt. De andra i bandet försvann, men det gjorde inget. Otroligt grym på gitarren också.

Det var en njutbar rockskräckshow som höll på i lite mer än en och halv timma. Och på en Alice Cooper konsert är ingenting över förrän School's Out mynnat ut i sitt sista ackord.