Det måste ju vara jag det.
Nja, ok! Ja visserligen är jag bra, men kanske inte så bra.
Dagen idag var en studiedag, och därmed var skolan och fritids stängt. Och en föreläsning väntade på morgonen och sen lite uppföljning och planering på fritids efteråt. Något som skulle visa sig vara ändra planer när vi kommer till föreläsningssalen. Vi fick först ta uppföljningen och sedan gå på föreläsningen. Allt p g a ett strulande flyg så att föreläsaren inte kunde ta sig från plats till plats.
Ja nu kom hon på eftermiddagen, och som alltid när det gäller föreläsningar så kanske det inte är något man ser framemot. En del kan vara bra, en del dåliga eller jag kanske ska säga mindre bra för att vara snäll. Denna däremot var något helt annat, jag måste nog säga att det är den bästa jag varit på ( vi är väl mer eller mindre tvungna att gå), och då har jag varit på en hel del. Vi skrattade ta mig sjutton hela tiden, och budskapet går så tydligt fram. Det är väl så det ska vara. Hon har jobbat med eller haft kontakt med nästan hela svenska idrottseliten verkade som (något som ökade mitt intresse).
Så nu vet jag vad Hardy Nilsson sa till Tommy Salo efter den "klantiga" missen i Salt Lake City 2002 mot Vitryssland.
Jag vet vad Tomas Fogdö sa till sin tränare som kommer in i sjukhussalen när Tomas ligger förlamad i sängen. Och till sjuksystern någon dag senare. Även vad tränaren sa till Tomas.
Jag vet vad Hans Chrunak sa till en "stöddig" 19-årig Therese Alshammar när hon stegar in på kontoret 1997 och talar om vad hon tänkt, och vad Therese svarade.
Jag vet vad Annika Sörenstam tänkte och sa när hon skulle ta med sig kritor istället för golfklubbor till en träning.
Då undrar ni förstås vad detta har med mitt jobb att göra och varför hon tog upp det. Ja det är just vad alla dessa sa som vi ska tänka på och säga till de (barnen) som vi jobbar med.
Så det var hur bra som helst, den bästa någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar